Om jag tar på mig gummistövlarna och går vår vanliga runda, går du bredvid mig då? Ska jag vänta på dig vid skogsbrynet i några minuter så att du får hämta andan? Kan vi gå vidare? Har trycket över bröstet släppt nu?

Jag gråter inte så mycket längre. Jag dricker en massa te och lyssnar på Veronica Maggios nya album om och om igen. Hon sjunger om sju sorger och jag tänker att jag har nog bara en. Men den är så mycket större än någon annan sorg jag någonsin upplevt. Som sju sorger i en. Jag kommer att överleva, säger dom.

Så jag går vår vanliga runda och när jag kommer fram till skogsbrynet stannar jag upp och väntar i några minuter. Jag äter min frukost utan du sitter mitt emot, jag publicerar texter även fast du inte har fått läsa dem först och jag skrattar åt skämt även fast de inte är dina.

Men när Veronica sjunger att hennes hjärta blöder vet jag så väl att mitt gör det också. Och trots att jag har blödningen under kontroll och att jag vet att jag kommer att överleva så är det inte alls det jag vill. Jag vill ställa in din äggkopp i diskmaskinen på morgonen, jag vill se dig skratta och jag vill höra stegen av dina stövlar bredvid mig i gruset. Jag vill inte överleva.

Jag vill leva.