Idag kan jag kan titta tillbaka på texter jag skrivit om olycklig kärlek och nästan skratta. Inte för att jag tycker att de är dåliga eller för att jag nedvärderar kärlek eller olycklig kärlek och ser det som någon slags bagatell, absolut inte. Smärta är ju smärta och i vilken form den än utspelar sig så gör den ont. Nej, jag skrattar åt texterna för att jag inte förstår dem.

Jag förstår inte hur jag någonsin har kunnat känna någonting av det jag skrev. Hur jag en gång kände någonting annat än den totala tomhet jag känner idag. Att den kropp som idag känns så ihålig en gång var full av saker. Tankar och känslor och minnen som faktiskt kändes.

Kanske har jag förstört mitt hjärta. Kanske har jag dränerat min kropp på allt det som känns och kanske är det därför jag ser allt som svart eller vitt. Att skära sig i fingret är lika med svart, att krypa ned i en säng med nybäddade lakan är lika med vitt. Men aldrig mer än så.

Man måste leva för att känna och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna känna någonting i hjärtat, den form av smärta eller glädje, som ska få mig att skriva en sådan text igen. En text full av målande och färgglada verb och substantiv som bevisar att jag faktiskt levt ett liv. Och någonstans i mitt suddiga sinne förstår jag att det är lika med svart. En oändlig och fruktansvärd nyans av svart. Men aldrig mer än så.