Jag kan inte längre se mig själv.

Varje gång jag kollar på mig själv i spegeln ser jag bara spår av den jag var förut istället för mig själv. Jag ser ett hjärta som gått sönder i slow-motion. Jag ser alla sena nätter fyllda av panikslagna försök att få luft mellan hulkningarna, och om jag tittar tillräckligt länge kan jag fortfarande se hur mina armar blir blåa i ett desperat försök att att hålla ihop min egen kropp. Men jag kan inte se mig själv. Inte nu. Inte idag.

Kanske finns det inte längre något att se. För vad av intresse skulle det finnas i att se någon som i ren desperation tar första bästa hand som vill hålla i hennes, även fast den enda hand hon egentligen vill hålla är din? Kanske finns det inte längre något att se förutom det tomma skal av den jag brukade vara. Innan allt. Ja, allt. Att definera går inte.