About the loss of something dear, at age 16

Jag får alltid så rå-mycket ångest såhär "dagen efter", när det roliga är slut liksom, när helgen är slut. Inget blev bättre, inget blev sämre, det var bara ännu en helg som gick förbi. Och jag är fortfarande jag, samma jag. Bara lite tommare. Det känns bara tomt.

Jag vill flytta, långt härifrån. Vore det inte skönt att göra något sånt? Bara släppa allt, och börja om. Lämna alla brustna hjärtan, koncentrera sig på att läka sitt eget istället för att plåstra om alla andras. Komma långt ifrån alla krav man byggt upp på sig själv här. Komma ifrån alla tjejer som säger åt sina tjejkompisar att inte klappa händerna på balen. Där, dit jag ska, skulle jag hålla mig undan. Hålla mig i skuggan. Ingen skulle behöva prata om mig eller med mig, ingen skulle behöva slösa tid på att sprida rykten om mig, ingen skulle behöva hata mig för att jag "ser ut att vilja ta någons pojkvän". Nej, aldrig igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0