Idag kan jag kan titta tillbaka på texter jag skrivit om olycklig kärlek och nästan skratta. Inte för att jag tycker att de är dåliga eller för att jag nedvärderar kärlek eller olycklig kärlek och ser det som någon slags bagatell, absolut inte. Smärta är ju smärta och i vilken form den än utspelar sig så gör den ont. Nej, jag skrattar åt texterna för att jag inte förstår dem.

Jag förstår inte hur jag någonsin har kunnat känna någonting av det jag skrev. Hur jag en gång kände någonting annat än den totala tomhet jag känner idag. Att den kropp som idag känns så ihålig en gång var full av saker. Tankar och känslor och minnen som faktiskt kändes.

Kanske har jag förstört mitt hjärta. Kanske har jag dränerat min kropp på allt det som känns och kanske är det därför jag ser allt som svart eller vitt. Att skära sig i fingret är lika med svart, att krypa ned i en säng med nybäddade lakan är lika med vitt. Men aldrig mer än så.

Man måste leva för att känna och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna känna någonting i hjärtat, den form av smärta eller glädje, som ska få mig att skriva en sådan text igen. En text full av målande och färgglada verb och substantiv som bevisar att jag faktiskt levt ett liv. Och någonstans i mitt suddiga sinne förstår jag att det är lika med svart. En oändlig och fruktansvärd nyans av svart. Men aldrig mer än så.

Han var två år äldre än dig, hade pepparkaksbruna ögon och pratade på ett sätt som fick ditt hjärta att slå minst fem gånger så snabbt som det borde. Hans lukt var som heroin för din kropp och ibland kunde det kännas som om du skulle kräkas för att du fick så mycket fjärilar i magen när någon sa hans namn. En gång, inne i ett partytält fyllt av rökmaskiner och svettiga dansande människor, sa han att du var söt. Du såg ingenting för all rök, men just då förstod du att han var det absolut finaste du visste.

I fjorton månader var du kär i honom. I fjorton månader levde du för hans Armani-luktande hår och hans pepparkaksbruna, snälla ögon.

Varje dag gick du förbi hans hus minst en gång. Ibland två. Kanske till och med tre eller fyra, bara för att du hoppades att han just då skulle titta ut genom fönstret och se dig. Du visste att han var lite deprimerad, för hans pappa stack för sju år sedan och hans mamma hade alltid mörkgråa ringar under ögonen och gick runt i morgonrock. Aldrig förut hade du känt ett så starkt behov att att laga någon, och det fick dig att tycka om honom ännu mer och gå förbi hans hus en gång till. 

En natt fick du med honom. En natt efter en månad och sen tretton månader av kedjerökning, sena kvällar i fosterställning och den tröttaste spegelbild någon kan tänka sig. Tretton månader av att desperat vilja ha en natt till. Men det fick du aldrig.

Han var det absolut finaste du visste.

Det är något med att vara i en komma-över-underbar-pojke-process och spendera varenda natt med att desperat försöka göra om frågan "vad har hon som inte jag har?" till meningen "det är hans förlust" som gör att man vill slå sönder något och skrika tills lungorna går sönder.

Det är något med att försöka lära sig acceptera att alla andra killar alltid kommer att vara sämre än honom och att inga läppar i hela världen kan jämföras med hans som gör att man ibland känner att man måste hålla ihop sig själv med händer och armar för att inte bokstavligt talat falla isär.

Det är något med att känna hans doft i precis allt man äger som gör att man ibland vaknar mitt på natten med den där sortens andnöd man annars bara kan känna om man har en korsett för hårt knuten över bröstet och magen.

Det är något med att ligga sömnlös för fjärde natten i rad med hål i hjärtat och blicken fastnaglad på hans nummer på mobilskärmen som gör att man alltid ringer honom på fyllan och känner sig så skör att man inte ens vågar andas efteråt.

Tid. Allt vi i slutändan kommer att behöva mer av är tid. Tid att sitta ner, tid att resa sig upp. Tid att fundera på om det verkligen är värt att spendera tid på att försöka resa sig upp igen, eller hur mycket tid man är villig att offra genom att inte göra det.

Tid är allt vi vill ha. Lite extra tid att spendera med personerna man inte kommer att träffa igen efter sommarlovet, lite extra tid att visa dem man älskar hur mycket dem betyder, och berätta för dem man har älskat hur mycket man saknar dem. Tid att stanna upp och se på alla dem som på ett eller annat sätt förändrat ditt liv, och lite tid till att gå vidare.

 Allt vi i slutändan har lagt våran tid på är att försöka lyckas, "bli något", men kanske har vi alla redan lyckats bara genom att stå här idag. Bara genom att i slutet av dagen fortfarande sitta ihop.

På en plats full av människor, hade han förmågan att göra dom andra helt osynliga. Allt du såg var honom.

Han gav dig känslan av att det inte fanns någon smärta i hela världen, så länge han var med dig.

När han höll om dig försvann alla problem, om så bara för en liten stund, tills han släppte taget om dig igen. När han såg på dig kändes det som om du inte behövde något annat än hans uppmärksamhet, som om ingen annan någonsin skulle behöva se dig igen, så länge du visste att han gjorde det.

Det är förjävligt när någon man verkligen älskar helt plötsligt inte finns där längre, det är förjävligt när du mår sämre än någonsin och den enda du egentligen vill bli tröstad av, är personen som är anledningen till din smärta, han som inte finns där längre. Du vet att du ändå kommer att behöva se honom om och om igen, han kommer alltid att finnas där, utan att egentligen finnas där - iallafall inte för dig.
Så vad gör man när man plötsligt står ensam? När det man låtit hela sitt liv kretsa runt, en dag bara är borta?

Du kan inte leva på minnet av honom föralltid, så gråt. Gråt över allt han fick dig att känna, gråt över hur värdelöst livet känns. Gråt tills det börjar kännas som om du inte behöver gråta mer.
Få ut honom ur ditt huvud. Han är inte längre värd en plats där, och framför allt - han kan inte vara där när du behöver honom så mycket här.
Du behöver inte vara stark. När du ser honom behöver du inte le, du behöver inte säga något, du behöver inte ens hälsa, och han får inte bli sur. Du litade på honom, du gav upp nästan allt i tron på att han var den rätta. Han får inte bli sur och du behöver inte le. Du behöver inte ursäkta dig för hur du lagar det hjärta han förstörde.

Till sist - tro på att allt blir bra igen, för det blir det.