Han var två år äldre än dig, hade pepparkaksbruna ögon och pratade på ett sätt som fick ditt hjärta att slå minst fem gånger så snabbt som det borde. Hans lukt var som heroin för din kropp och ibland kunde det kännas som om du skulle kräkas för att du fick så mycket fjärilar i magen när någon sa hans namn. En gång, inne i ett partytält fyllt av rökmaskiner och svettiga dansande människor, sa han att du var söt. Du såg ingenting för all rök, men just då förstod du att han var det absolut finaste du visste.

I fjorton månader var du kär i honom. I fjorton månader levde du för hans Armani-luktande hår och hans pepparkaksbruna, snälla ögon.

Varje dag gick du förbi hans hus minst en gång. Ibland två. Kanske till och med tre eller fyra, bara för att du hoppades att han just då skulle titta ut genom fönstret och se dig. Du visste att han var lite deprimerad, för hans pappa stack för sju år sedan och hans mamma hade alltid mörkgråa ringar under ögonen och gick runt i morgonrock. Aldrig förut hade du känt ett så starkt behov att att laga någon, och det fick dig att tycka om honom ännu mer och gå förbi hans hus en gång till. 

En natt fick du med honom. En natt efter en månad och sen tretton månader av kedjerökning, sena kvällar i fosterställning och den tröttaste spegelbild någon kan tänka sig. Tretton månader av att desperat vilja ha en natt till. Men det fick du aldrig.

Han var det absolut finaste du visste.