Man vill så gärna vara den enda. Man vill så otroligt gärna tro att det hjärta man fått är det enda hjärta han har att ge. Men av någon konstig anledning tycks tonårspojkar ha flera exemplar tonårshjärtan att dela ut. Medan man själv bara har ett. Ynkligt, mörbultat och lite trasigt.

Jag var femton första gången jag blev kär. Jag stammade i hans närhet och trodde nog att det skulle vara vi två föralltid. Eller kanske inte föralltid, men en väldigt lång tid, som han brukade säga.
Det betyder tills vi dör, ansåg jag. Det betyder fyra månader, ansåg han.

Kanske måste man helt enkelt inse att man som tonårstjej inte är den enda för någon. Att ett tonårshjärta är alldeles för litet för att rymma någon, men samtidigt alldeles för stort för att inte försöka. Kanske ska man ta vara på den där bitteljuva känslan av att kunna bli utbytt mot ett sötare exemplar när morgonen kommer istället för att gråta över att inte vara sötast.

För även om man varken får vara den första eller den sista att dra fingrarna genom hans hår eller känna värmen från hans hud när han sover så har man ändå varit där. Lämnat ett avtryck. I was here. Föralltid, eller åtminstone tills vi dör.