Min största rädsla var att bli ensam kvar, trodde jag. Men jag är inte rädd. Mina händer skakar lite för mycket på nätterna, och att säga att jag är helt okej under omständigheterna, vore en enorm överdrift. Men jag är inte rädd. Det tyngsta är nog att inte riktigt ha någon att ringa. Eller att inte riktigt ha någon som hör av sig en ångestfylld söndagseftermiddag och undrar om jag är lika trött som du efter gårdagen. Jag är tröttare än du, tro mig.

Jag är så trött att jag inte orkar stänga av klockan på morgonen och skita i skolan för att min mage gör ont så in i helvete och min hud ångest-kliar. Jag är så trött att jag inte orkar strunta i att plugga till proven för att mitt huvud dunkar - nej, dånar - av felsteg. Jag är så trött att jag inte orkar sova. Jag är så trött att jag inte orkar berätta att jag är trött. Jag är tröttare än du.

Men jag är inte rädd längre.