När man är sjutton är man inte en sådan andra behåller. Man är inte en sådan folk hinner titta nära på. Man har ingen aning om hur man gör när man stannar och hela kroppen känns minst en storlek för liten.

Det känns svårt att bara vara. Det kliar i fingrarna av rastlöshet och man känner att man vill lägga sig ner och dö om det är det här som kallas för att leva. Man är sjutton år och man vill inte vara den som blir kvar.

När man är sjutton är känslan av att vara tom det värsta som finns. Så man fyller sig själv med alldeles för sena kvällar och falska löften om kärlek. Man dansar, dansar, dansar på kladdiga dansgolv och destilerar sina hålrum med alkohol.

Det finns alldeles för många sätt att ramla på när man är sjutton år. Det finns alldeles för många famnar att ramla i. Man har det trasigaste lilla hjärtat i världen och man bedövar sin ensamhet med hemmafester och långa killar med ljusbruna lockar. Man är sjutton år och vet inte att det efter en lång natt i höga klackar är mycket lättare att ramla.