Hur glömmer du honom?
På en plats full av människor, hade han förmågan att göra dom andra helt osynliga. Allt du såg var honom.
Han gav dig känslan av att det inte fanns någon smärta i hela världen, så länge han var med dig.
När han höll om dig försvann alla problem, om så bara för en liten stund, tills han släppte taget om dig igen. När han såg på dig kändes det som om du inte behövde något annat än hans uppmärksamhet, som om ingen annan någonsin skulle behöva se dig igen, så länge du visste att han gjorde det.
Det är förjävligt när någon man verkligen älskar helt plötsligt inte finns där längre, det är förjävligt när du mår sämre än någonsin och den enda du egentligen vill bli tröstad av, är personen som är anledningen till din smärta, han som inte finns där längre. Du vet att du ändå kommer att behöva se honom om och om igen, han kommer alltid att finnas där, utan att egentligen finnas där - iallafall inte för dig.
Så vad gör man när man plötsligt står ensam? När det man låtit hela sitt liv kretsa runt, en dag bara är borta?
Du kan inte leva på minnet av honom föralltid, så gråt. Gråt över allt han fick dig att känna, gråt över hur värdelöst livet känns. Gråt tills det börjar kännas som om du inte behöver gråta mer.
Få ut honom ur ditt huvud. Han är inte längre värd en plats där, och framför allt - han kan inte vara där när du behöver honom så mycket här.
Du behöver inte vara stark. När du ser honom behöver du inte le, du behöver inte säga något, du behöver inte ens hälsa, och han får inte bli sur. Du litade på honom, du gav upp nästan allt i tron på att han var den rätta. Han får inte bli sur och du behöver inte le. Du behöver inte ursäkta dig för hur du lagar det hjärta han förstörde.
Till sist - tro på att allt blir bra igen, för det blir det.
fiiiiiiiiiint :)<3
fan. fan fan fan.
Jag hörde på p3 för ngn dag sedan om han som skrivit boken optimister och vad du kan lära dig från dem. Han pratade om just när relationer tar slut och att det inte spelar någon roll om man är optimist eller pessimist för känslorna är de samma, dock så lägger inte optimisten lika mycket skuld på sig själv och tänker inte "vad gjorde JAG för fel". Det skulle då bli lättare att komma ur det tuffaste stadiet... aja, det du skrev (som var bra) fick mig i alla fall att tänka på det, så nu vet du. Och det låter som om du är en optimist, det är bra.
och jusstja det är skillnad på optimism och att vara glad.
puss puss
sv: Intressant! Jo, jag är nog (oftast) en riktig optimist. Och föressten, jag har nog inte ditt "nya" mobilnr? Jag saknar dig!
Puss /malin
070 631 46 50, men på onsdag far jag till amsterdam en vecka (!!!!), men påskolvet, är du hemme då?
puss
tänk, första gången man förstår hur pass sårad och ledsen man kan bli, tänk hur pass mycket just den känslan sedan formar ens val. Hur man aktar sig varsamt för att inte kliva för nära kanten. Hur man ofta väljer att ta ett steg ifrån istället för ett steg närmare. Men tänk så mycket livet har att ge, och jag tror precis som du skriver att det är jätteviktigt att komma ihåg att tiden faktiskt läker.
åhh, bra där!
riktigt bra skrivet malin, hur kan det vara så att du a-l-l-t-i-d lyckas sätta ord på precis dom känslorna man känner men inte lyckas få fram? du är otrolig
Om man har gjort något dumt och man vet att det är oförlåtligt och att han inte kommer tillbaka.. ska man ändå tro på det? det sårar i längden ;/
sv: Tro på att han kommer tillbaka? Det bästa för dig, även om det känns omöjligt att släppa taget, är nog att inse att han inte kommer tillbaka. Ibland känns det nästan som om man inte VILL gå vidare, för en liten gnista tro på att han kommer tillbaka alltid finns där. Men man kan fortfarande älska någon och gå vidare samtidigt. /Malin
tack
Hej malin, får jag låna en del av den här texten? Det skulle vara riktigt gulligt, den passar så bra in i en text jag skriver.
Och självklart länkar jag din blogg och meddelar mina läsare att det är du som skrivit texten!
