Jag lever. Men endast tack vare att någon justerat om min själ från att leva till att klara av vardagen, endast tack vare att jag ser dig varje gång jag blundar, endast tack vare att din röst som ekar i mitt huvud utmanövrerar allt annat i min omgivning. Din röst, det viktigaste i mitt liv. 

Med ständigt gråtröda ögon inser jag hur jag bit för bit faller isär utan dina händer som håller ihop mig. Allt jag vill är att glömma dig, tanken på dig river upp stora blödande sår i mig, gör värken som ändå alltid är där helt outhärdlig, men ändå går det inte en enda jävla dag utan att jag oroar mig för att din doft ska försvinna från min kudde.

Det värsta är hur innerligt du fick mig att tro på dina ord. Du lovade mig en evighet, så jag gav upp allt för den, och nu kommer smärta alltid att vara att inte höra dina andetag i min nacke innan jag somnar.
När jag förlorade dig förlorade jag allt - inklusive mig själv, och nu är jag så fruktansvärt vilse.