Det är något med att vara i en komma-över-underbar-pojke-process och spendera varenda natt med att desperat försöka göra om frågan "vad har hon som inte jag har?" till meningen "det är hans förlust" som gör att man vill slå sönder något och skrika tills lungorna går sönder.

Det är något med att försöka lära sig acceptera att alla andra killar alltid kommer att vara sämre än honom och att inga läppar i hela världen kan jämföras med hans som gör att man ibland känner att man måste hålla ihop sig själv med händer och armar för att inte bokstavligt talat falla isär.

Det är något med att känna hans doft i precis allt man äger som gör att man ibland vaknar mitt på natten med den där sortens andnöd man annars bara kan känna om man har en korsett för hårt knuten över bröstet och magen.

Det är något med att ligga sömnlös för fjärde natten i rad med hål i hjärtat och blicken fastnaglad på hans nummer på mobilskärmen som gör att man alltid ringer honom på fyllan och känner sig så skör att man inte ens vågar andas efteråt.