En text i true "alla hjärtans dag-anda". Fast ur ett lite annorlunda perspektiv, kanske.

---

På något sätt är allt du egentligen vill att han ska gå in på din facebook. Läsa dina statusuppdateringar med tusentals stavfel som skvallrar om en vild natt. Bläddra igenom dina profilbilder där du ler sådär snett som han alltid sa att han älskade att du gjorde. På något sätt hoppas du att han ska gå förbi ditt hus en söndagmorgon när någon annan med väldigt rufsigt hår och gårdagens kläder smyger ut från uppfarten. 

För på något sätt är allt du egentligen vill att han ska se hur helt jävla oberörd du ser ut när du sitter i någon annans knä på bilderna från artonårsfesten i fredags. Hur lycklig du ser ut när du automatiskt förvandlas till festens mittpunkt genom att dansa på borden. På något sätt är allt du egentligen vill att höra hur något inom honom brister när du ändrar din status på facebook.

Så därför bryr du dig inte riktigt om det där stinget som känns i magen när du varje söndagmorgon vaknar upp i en tom säng, med ett slarvigt tack för igår på en papperslapp och möjligtvis någon kvarglömd skjorta. Ett sting i magen är ändå, under omständigheterna, väldigt lätt att ignorera i jämförelse med den orkan av smärta inom dig som tvingar dig att vara den där tjejen du hatar. Som tar första bästa hand som vill hålla i hennes, även fast den enda hand hon egentligen vill hålla i är en hand som släppte hennes för längesen.

Så därför låter du dig inte påminnas om att han inte att hört av sig på mer än tre veckor, eller om att det finns så väldigt många vackra blondiner runt om i världen som ler på ett mycket sötare sätt än vad du gör. Därför låter du dig inte påminnas om att han för länge sedan ändrade sin status på facebook, och att det enda hjärta som brister, slits itu och går av, är ditt.