Tunga tankar
Min spegelbild triggar fram det värsta hos mig. Monstret i mig som tvingar mig att välja mellan att svälta eller trycka i mig mat för att sedan kräkas av ångest och gråtandes hets-promenera i skogen tills hälarna blöder. Det finns inget mellanting. Jag trodde att jag skulle bli bra. Om jag bara började äta igen, blev normalviktig och fick lite hjälp på vägen så skulle jag bli bra. Men i samband med att kroppen har växt i storlek har monstret i mig tagit tillfället i akt och gjort samma sak. Växt och växt och växt.
På sätt och vis känner jag mig lurad. Som om jag gick rakt in i fällan och nu står här med min alldeles för stora kropp, sjukare i huvudet än någonsin och med en ångest som långsamt äter upp mig inifrån. Ensam och framför allt kolossalt misslyckad, både på att vara frisk och på att vara sjuk. Jag ser normal ut men jag känner mig inte normal. Jag känner mig som ett okontrollerbart tåg rusandes mot en avgrund, vad jag än gör och vilken väg jag än tar så skadar jag mig själv. Och jag orkar inte ha så förbannat ont längre.
Nu svamlar jag som fan (kanske håller jag faktiskt på att bli galen påriktigt), men summan av kardemumman är att jag knappt vet någonting alls längre. Jag vet bara att jag så desperat vill ha mitt smala jag tillbaka att jag inte kan sova på nätterna. Jag vet bara att jag lägger mig ned och dör om jag går upp ett enda kilo till. Jag vet bara att jag klamrar mig fast vid känslan av tom mage som min enda återstående livlina.
Så. Nu har jag svärtat ned er eftermiddag med mina problem riktigt ordentligt. Härlig tjej den där Malin!
Den och jag
You want to be weightless, because that would be enough
Att gå milslånga powerwalks med paniken lysandes i ögonen och pulsklocka på armen, att inte kunna äta ett russin utan att gråta av ångest i flera timmar efteråt och att ha knogar ärrade av att ha blivit så långt nedkörda i halsen så många gånger. Är det något att sträva efter?
Är det bekräftelse du vill ha så ska du få det. Du är så otroligt stark som klarar dig på bara ett äpple om dagen, det är du. Så pass stark att du inte kommer att sluta när ditt hår börjar trilla av. Eller när huden på dina händer och fötter börjar färgas blå. Du kommer inte ens sluta första gången du svimmar av i duschen.
Fortsätter du fram till sommaren kommer du inte kunna sova på nätterna längre. Och inte ta dig upp ur sängen på mornarna. För ditt hjärta kommer att bulta så fruktansvärt hårt och snabbt i ditt beniga bröst att du kommer att vara livrädd för att det ska stanna om du rör dig en millimeter ens.
Du kommer att få se dina föräldrar gråta vid köksbordet varje kväll för att de tvingas se hur du sakta försvinner mitt framför deras ögon utan att de kan göra något åt det. Och just det! Jag glömde visst att nämna att din hjärna till slut kommer att vara så sjukt fucked upp av undernäring att du kommer att njuta av blodsockerfall, rivande hunger och hjärtklappning. Du kommer att leva för att vara smal, och det faktum att du långsamt tar död på dig själv kommer för länge sedan ha slutat spela någon roll.
Men det är ju värt det. Det handlar ju trots allt om något så viktigt som att vara snygg på beachen tvåtusenelva.
You are eating too much to die but not enough to stay alive, you are sitting in the middle waiting.
Man är inte frisk. Man har kanske inte längre något behov av att väga sig varje halvtimme. Man gömmer inte mat i fickorna. Ingen behöver mäta upp ens köttfärssås med decilitermått och matsked och man börjar inte gråta och skaka om ens fisk på resturangen skulle råka vara panerad.
Man saknar inte att svälta. Man saknar inte att frysa så mycket att inte ens duntäcke och värmekudde kunde få bort den blå färgen från ens läppar, eller att spendera timmar med att titta på mat – känna, lukta och studera men aldrig någonsin smaka. Aldrig någonsin smaka.
Men man saknar kontrollen. Herregud vad man saknar att ha kontroll. Att ha makten kunna avstå det som nog egentligen är det svåraste i hela världen att avstå – mat. Livet. Och kanske är det därför man vill hoppa över frukostmackan. Bara en enda gång, bara för att få vara ångestfri en enda gång. För byxorna sitter ju inte ens speciellt löst längre och det är så fruktansvärt läskigt. Men faktum är att det allra läskigaste är att man inte en enda gång under den där debatten i sitt eget huvud tänkte på att dom där byxorna är i storlek trettiotvå.
Man räknar kalorierna på tallriken framför sig per automatik och man känner nästan konstant på det lilla fett man har på underarmarna utan att ens lägga märke till det själv. Man är inte frisk. Man var inte frisk för fyra år sedan när man bestämde sig för att aldrig mer prova kläder i en provhytt för att undvika ångesten av att behöva studera sig själv i spegeln, och man är inte frisk nu.
Jag ska bli frisk.
