Här om dagen åkte jag buss i stan och hamnade bakom två tjejer. Den ena av dem sa att hon bara ätit ett äpple om dagen i en hel vecka. Hon pratade om anorexia och hur enkelt allt skulle vara då. Hon skulle bli så snygg till beachen tvåtusenelva. Och jag ville bara skrika.

Att gå milslånga powerwalks med paniken lysandes i ögonen och pulsklocka på armen, att inte kunna äta ett russin utan att gråta av ångest i flera timmar efteråt och att ha knogar ärrade av att ha blivit så långt nedkörda i halsen så många gånger. Är det något att sträva efter?

Är det bekräftelse du vill ha så ska du få det. Du är så otroligt stark som klarar dig på bara ett äpple om dagen, det är du. Så pass stark att du inte kommer att sluta när ditt hår börjar trilla av. Eller när huden på dina händer och fötter börjar färgas blå. Du kommer inte ens sluta första gången du svimmar av i duschen.

Fortsätter du fram till sommaren kommer du inte kunna sova på nätterna längre. Och inte ta dig upp ur sängen på mornarna. För ditt hjärta kommer att bulta så fruktansvärt hårt och snabbt i ditt beniga bröst att du kommer att vara livrädd för att det ska stanna om du rör dig en millimeter ens.

Du kommer att få se dina föräldrar gråta vid köksbordet varje kväll för att de tvingas se hur du sakta försvinner mitt framför deras ögon utan att de kan göra något åt det. Och just det! Jag glömde visst att nämna att din hjärna till slut kommer att vara så sjukt fucked upp av undernäring att du kommer att njuta av blodsockerfall, rivande hunger och hjärtklappning. Du kommer att leva för att vara smal, och det faktum att du långsamt tar död på dig själv kommer för länge sedan ha slutat spela någon roll.

Men det är ju värt det. Det handlar ju trots allt om något så viktigt som att vara snygg på beachen tvåtusenelva.