Tunga tankar
Min spegelbild triggar fram det värsta hos mig. Monstret i mig som tvingar mig att välja mellan att svälta eller trycka i mig mat för att sedan kräkas av ångest och gråtandes hets-promenera i skogen tills hälarna blöder. Det finns inget mellanting. Jag trodde att jag skulle bli bra. Om jag bara började äta igen, blev normalviktig och fick lite hjälp på vägen så skulle jag bli bra. Men i samband med att kroppen har växt i storlek har monstret i mig tagit tillfället i akt och gjort samma sak. Växt och växt och växt.
På sätt och vis känner jag mig lurad. Som om jag gick rakt in i fällan och nu står här med min alldeles för stora kropp, sjukare i huvudet än någonsin och med en ångest som långsamt äter upp mig inifrån. Ensam och framför allt kolossalt misslyckad, både på att vara frisk och på att vara sjuk. Jag ser normal ut men jag känner mig inte normal. Jag känner mig som ett okontrollerbart tåg rusandes mot en avgrund, vad jag än gör och vilken väg jag än tar så skadar jag mig själv. Och jag orkar inte ha så förbannat ont längre.
Nu svamlar jag som fan (kanske håller jag faktiskt på att bli galen påriktigt), men summan av kardemumman är att jag knappt vet någonting alls längre. Jag vet bara att jag så desperat vill ha mitt smala jag tillbaka att jag inte kan sova på nätterna. Jag vet bara att jag lägger mig ned och dör om jag går upp ett enda kilo till. Jag vet bara att jag klamrar mig fast vid känslan av tom mage som min enda återstående livlina.
Så. Nu har jag svärtat ned er eftermiddag med mina problem riktigt ordentligt. Härlig tjej den där Malin!
Jag hatar detta, jag är exakt likadan skulle lika gärna varit jag som skrivit detta. Jag vill hjälpa dig, önskar verkligen jag kunde. Får du någon hjälp? Vad är de som händer i ditt liv just nu, går du i skolan? Prata gärna med mig om du vill, vill finnas. Vill hjälpa dig. Jag tror på dig och de har jag gjort från första inlägget jag läst i din blogg. Du är en fruktansvärt stark tjej, tappa inte bort det. <3
du klarar av det här malin! du är fortfarande samma starka och tuffa tjej som jag lärde när jag var liten. du kanske bara inte vet vart hon är just nu, men någonstans innom dig finns hon och hon klarar allt, du klarar allt! jag vill hjälpa dig, alla dina vänner vill hjälpa dig. jag tror på dig malin. DU är fin som du är, känn ingen ångest för mat, det är ju maten du behöver för att bli stark. det är den som ger dig styrkan, egentligen! kämpa på <3 KRAM
Malin! Det finns hjälp att få. Du måste våga söka hjälp, våga vara offret. Våga tas om hand om. Ingen klarar Aneroxian själv. Va stark och be om hjälp på närmaste sjukhus! Det finns människor som du kan prata med, får prata med. Och som faktiskt inte har några fördomar om dig. Du kan vara hur ledsen och ångestladdad inför dom. Du behöver inte vara glad och verka lycklig. Sök hjälp Malin. Du har säkert hört det här förut flera gånger. Jag vill bara hjälpa till. Vill se dig lyckas igen! Många varma kramar, tänker på dig. / Julia.
Tänker ofta på dig ska du veta. Funderar och undrar. Jag hoppas verkligen att du klarar dig hel igenom det här, men det tvivlar jag inte på att du gör. Skickar varma kramar!
du är fin som du är. jag vet att du kanske inte tar åt dig just nu, men om några månader eller år. så kommer du inse att du är det.
Tänker på dig du fina tjej, och Malin du är stark. Du har klarat dig såhär långt och kommer klara dig hela vägen, vi tror på dig och tvivlar inte en sekund på det. Orka kämpa Malin, för du är tusen gånger starkare än vad en vanlig tonårstjej är och du kan övervinna det där monstret inom dig. <3
Kasta alla speglar, skicka ut vågen, bort med allting som kan göra dig påmind om hur du ser ut, hur mycket du väger etc. Att be någon vara stark är lättare sagt än gjort för denne i fråga. Du är bra precis som du är och det är de som du måste göra dig påmind om, hela tiden. Lev för Micha, lev för Anita, lev för dina vänner om du så inte orkar leva för dig själv. Ibland brukar jag komma och tänka på alla galna ridturer runt om i jobsvall med dig och Amanda, tänker på den där lilla tjejen som alltid skrattade - alltid var glad och alltid hade kul. När jag läser dina dystra texter så önskar jag att du någonstans ska hitta gamla Malin igen. Hon kan inte vara försvunnen föralltid. Varma Kramar
Malin. Du behöver hjälp, det behöver alla som är i den situationen du är i just nu (fråga mig, jag vet). Du behöver prata med någon som förstår, någon som har varit med och hjälpt tiotals personer som haft samma bekymmer som du, som vet hur man ska göra för att göra det bra. För det kommer bli bra! Det kommer bara ta sin lilla tid! Men se till att be om hjälp Malin, ingen klarar det du går igenom själv! Kram Andrea
Malin, blir ledsen för din skull när jag hör så dåligt du mår.Det finns hjälp att få Malin och du måste ta emot den! "Monstret" är för svårt att övervinna själv, ta hjälp nu!!
Kram
Susanne
Ps Hör av dig när och om du vill:)
Been there, done that. Eller egentligen är jag väl fortfarande där. Jag vill säga att det bli lättare, att det snart är över, men jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att vi måste fortsätta simma för att inte hamna under vattenytan igen. Puss
