Man är inte frisk. Man har kanske inte längre något behov av att väga sig varje halvtimme. Man gömmer inte mat i fickorna. Ingen behöver mäta upp ens köttfärssås med decilitermått och matsked och man börjar inte gråta och skaka om ens fisk på resturangen skulle råka vara panerad.

Man saknar inte att svälta. Man saknar inte att frysa så mycket att inte ens duntäcke och värmekudde kunde få bort den blå färgen från ens läppar, eller att spendera timmar med att titta på mat – känna, lukta och studera men aldrig någonsin smaka. Aldrig någonsin smaka.

Men man saknar kontrollen. Herregud vad man saknar att ha kontroll. Att ha makten kunna avstå det som nog egentligen är det svåraste i hela världen att avstå – mat. Livet. Och kanske är det därför man vill hoppa över frukostmackan. Bara en enda gång, bara för att få vara ångestfri en enda gång. För byxorna sitter ju inte ens speciellt löst längre och det är så fruktansvärt läskigt. Men faktum är att det allra läskigaste är att man inte en enda gång under den där debatten i sitt eget huvud tänkte på att dom där byxorna är i storlek trettiotvå.

Man räknar kalorierna på tallriken framför sig per automatik och man känner nästan konstant på det lilla fett man har på underarmarna utan att ens lägga märke till det själv. Man är inte frisk. Man var inte frisk för fyra år sedan när man bestämde sig för att aldrig mer prova kläder i en provhytt för att undvika ångesten av att behöva studera sig själv i spegeln, och man är inte frisk nu.

Jag ska bli frisk.