För en kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.

Ungefär såhär såg gårdagen ut. På dagen uträttade jag och mamma runt hundra tusen ärenden så snabbt vi bara kunde och hann knappt äta ens, och på kvällen var vi bjudna på middag hos några trevliga norrmän. Vi drack Sangria och något mystiskt Pina colada-vin och åt quesadillas under världens klaraste stjärnhimmel. Himla mysigt.

fin blogg! och gudars så vacker du är :)

en liten fråga bara; hur mycket vägde du som minst?

kram

Johanna: Åh, tackar så hemskt mycket! Av personliga skäl väljer jag dock att inte svara på din fråga, hoppas du förstår. Puss på dig!

har följt din blogg ett litet tag och kämpar själv mot en ätstörning. Vill bara säga att du verkar så himla stark, ser dig lite som en förebild hihi :)

och du är vacker som få! kämpa på, kram!