Ibland känns det bara så överdrivet. Ja, precis alltihop. Ibland gör det nästan ont i mig för att jag tycker så synd om de människor som måste överdriva relativt oviktiga och ointressanta händelser och göra det till något så enormt. Något så chockerande. Något så skandalöst.

Vart man än går och i vilka kretsar man än rör sig i får man alltid inside information om vem som är horigast, vem som hade sex med tre killar samma kväll, vem som är sjukt blåst and so on. Den där informationen är det första som börjar disskuteras efter att man tagit hand med någon för första gången. Förstår ni hur förvridet sjukt det är? Det är så jävla smärtsamt att se folk se ner på varandra och dra ner varandra i skiten konstant. Den här eviga överdramatiken, överdrivenheten och upphetsningen av att se andra falla äcklar mig så mycket att jag kallsvettas när jag skriver det här. Är det såhär det är? Är det meningen att man ska behöva höra förnedrande och elaka saker om sig precis hela tiden trots att det enda man någonsin gjort sig skyldig till är att försöka leva sitt liv? Är det okej att förvandla någon till en skandalös hora utan hjärna bara för att man vill ha något att berätta för tjejkompisarna över morgonkaffet? Är det värt det?

"Livet är ett spel och jag vill inte vara med" - indeed.