Nu kom ångesten! JÄVLAR.
Med stolta steg och en hel del gråt i halsen ska jag lämna allt som har betytt så mycket för mig. Imorgon ska jag en sista gång minnas alla skratt-attacker, en sista gång ska jag ta vara på lyckan av att varje morgon bemötas av mina allra bästa vänner, en sista gång ska jag ta mig tid att se tillbaka på tiden i Björkvallskolan, den tiden jag aldrig kommer att få uppleva igen. 
Här skrevs vår historia, och någonstans i de rödmålade väggarna, i de så många gånger nedslipade bänkarna i uppbehållsrummet, i alla klassrum, finns vår historia kvar för all framtid.
Ingen av oss är samma person idag som vi var när vi klev in i Björkvallsskolan för första gången för tre år sedan, men vi har alla något gemensamt. Vi går allihopa för sista gången som en klass till kyrkan imorgon, vi kommer alla att springa ut ur samma skola genom samma gång av människor till deras applåder, vi har nog alla hatat den skola vi kliver ut ur som elever för allra sista gången. Vi har nog alla älskat den plats vi tillsammans lämnar bakom oss, en gång för alla. Vi har alla varit en liten del av en stor historia.