Jag har aldrig kunnat skriva. Jag har aldrig kunnat styra bokstäverna som hamnar på mitt papper. Att skriva har aldrig varit en kunskap jag haft. Men det har alltid varit mitt sätt att uttrycka alla miljoner kollisioner inuti mig. Om jag får ner allt på ett papper är kollisionerna kanske inte längre bara mina, och smällarna kanske inte lika hårda att ta. Om jag skriver om dagen då personen jag existerade för gjorde en dissapearing-act och försvann ur mitt liv utan att vända sig om en enda gång, så kanske ett av de tio knivhuggen jag känt i magen varje dag sen dess blir ditt när du läser om det. Om jag blöder ut allt det gift som en vän fyllde mig med när hon sa att hon inte längre orkade lyssna och förvandlar det till ord, så kanske giftet inte längre finns kvar inuti mig. Och om jag ber stormen i mitt huvud som får min kropp att skaka om nätterna att skriva några rader, så får kanske både du och jag en chans att förstå. Alla stormiga punkter och giftiga kommatecken på mitt papper.